I en artikel - om klassificeringen och principerna för drift av gassensorer 

1. Katalytisk förbränningssensor

Den katalytiska förbränningssensorn är för närvarande den vanligaste lågkostnadssensorn för brännbar gas. Inuti den finns ett par små "kulor" gjorda av en platinatrådspiral belagd med en keramisk bas. En av dem är en känslig "boll", som är ett detekterande element; dess yta är täckt med ett lager av katalysator som reagerar med alla brandfarliga gaser som finns. Den andra är en inert "boll" som inte reagerar med någon gas och fungerar endast som ett kompenserande element för förändringar i yttre temperatur eller luftfuktighet.

Under normal drift värms platinatrådsspiralen upp av elektrisk ström till en hög temperatur på 450°C–500°C. Vid kontakt med en brandfarlig gas uppstår en katalytisk förbränningsreaktion på ytan av detekteringselementet, temperaturen stiger och motståndet hos platinatråden inuti ökar i enlighet därmed. Med hjälp av en Wheatstone-brygga kan förändringen i motståndet hos detekteringselementet mätas noggrant och därmed kan koncentrationen av den detekterade gasen beräknas.

2. Halvledargassensor

En halvledargassensor används ofta för att detektera brandfarliga och giftiga gaser i låga koncentrationer. Dess gasavkännande element är en metalloxidfilm avsatt på en kiselskiva. När den detekterade gasen kommer i kontakt med en metalloxid, adsorberas gasen på dess yta, vilket orsakar en förändring i motståndet hos metalloxiden, och denna förändring i resistans är associerad med en förändring i gaskoncentrationen. Vanligtvis värms halvledarsensorns yta upp till en konstant temperatur i intervallet 200°C till 250°C för att öka svarshastigheten och minska effekten av förändringar i omgivningstemperaturen.

3. Infraröd gassensor

Infraröd gassensor används främst för att detektera brandfarliga gaser och koldioxid. Jämfört med katalytisk förbränningssensor har den fördelarna med bättre stabilitet, hög noggrannhet, hög bullerimmunitet, ingen förgiftning, lämplig för tuffa driftsförhållanden, lågt underhåll och lång livslängd. Det anses allmänt vara en avancerad produkt för att detektera brandfarliga gaser. På grund av prisfaktorn är dess användning inte lika utbredd som den katalytiska förbränningssensorn, men med kontinuerliga framsteg och förbättringar av infraröda sensorproduktionsteknologier minskar prisskillnaden mellan dem. Den nuvarande trenden är att gradvis ersätta katalytiska förbränningssensorer med infraröda gassensorer och snabbt modernisera produkter. Vanliga infraröda gassensorer finns i två typer: punkt och öppen optisk kanal.

Den punktinfraröda gassensorn består av en infraröd källa, en optisk fokuseringslins, en gasprovtagningscell och en pyroelektrisk sensor. När infrarött ljus som sänds ut av en infraröd källa passerar genom en gasprovtagningscell, absorberas infraröda strålar av en viss våglängd av detektionsgasen i cellen. Genom att jämföra intensiteten hos det absorberade infraröda ljuset med intensiteten hos det infraröda referensljuset kan koncentrationen av den detekterade gasen erhållas.

Den öppna optiska kanalens infraröda gassensor består av sändande och mottagande moduler och måste installeras i par. Den sändande modulen skickar en infraröd stråle till den mottagande modulen. I närvaro av den detekterade gasen absorberas infraröda strålar av en viss våglängd i ljusstrålen av gasen. Genom att jämföra intensiteten hos det absorberade infraröda ljuset vid den mottagande modulen med intensiteten hos det infraröda referensljuset, kan koncentrationen av den detekterade gasen bestämmas. Måttenheten för en infraröd gasdetektor med öppen optisk väg är LEL m, vilket är den totala gaskoncentrationen i den optiska vägen multiplicerat med avståndet.

4.Gasfotojoniseringssensor

Fotojoniseringsgassensorn kan detektera koncentrationer av flyktiga organiska föreningar och andra giftiga gaser vid extremt låga nivåer (delar per miljon och till och med delar per miljard koncentrationer). Fotojoniseringsgassensorn använder principen om gasjonisering med ljus för att detektera gaser. Den använder en ultraviolett ljuskälla för att bryta ner organiskt material till positiva och negativa joner som upptäcks av enheten. Detektorn registrerar laddningen av den joniserade gasen och omvandlar den till en strömsignal. Efter förstärkning och bearbetning av strömmen visas gaskoncentrationsvärdet i miljondelar. Efter detektion reduceras jonerna tillbaka till den ursprungliga gasen eller ångan. Fotojoniseringssensorn är en oförstörande sensor, den "bränner" inte eller ändrar den detekterade gasen under lång tid, så gasen efter detektering av fotojoniseringssensorn kan samlas upp för ytterligare mätningar.

5. Elektrokemisk gassensor

Elektrokemisk gassensor upptar en oumbärlig plats vid upptäckt av giftiga och skadliga gaser. En elektrokemisk gassensor består av en elektrolyt, elektroder och ett filter. Genom att välja lämplig spänning, elektrolyt och elektrodmaterial reagerar den detekterade gasen kemiskt på elektrodytan och genererar en mikroström vars storlek är proportionell mot gaskoncentrationen. Genom att analysera och bearbeta denna ström kan koncentrationen av den detekterade gasen erhållas.